Scen

Det är fredag eftermiddag och bokmässa i Göteborg. Mitt förlag, Fri Tanke, har bokat in debattscenen för mig. Det betyder 45 minuter på en öppen scen där besökarna kan komma och gå som de vill. Samtidigt som jag står på scen är det säkerligen dussintals andra aktiviteter som slåss om uppmärksamhet. Det finns ett åttiotal sittplatser framför mig. De flesta stolar är tomma men ett tjugotal tappra själar väntar på att jag ska börja prata. Min kropp svarar med att frigöra adrenalin – ett hormon som förbereder kroppen på strid. Det är klart att jag kommer att överleva – men våra hormonella system har inte utvecklats så värst mycket sedan stenåldern och kan egentligen inte skilja på en attack från en hungrig varg eller en vänligt inställd publik som vill höra mer om mina böcker. Lite svett bryter fram men adrenalinet skärper också mitt framförande. Jag är taggad nu. Konferencieren har sagt sitt och scenen är min. Ämnet är Njutning – titeln på min nya bok och ett ämne som fascinerar mig. Vår hjärna har utvecklat ett belöningssystem som ger oss en liten dos av signalsubstansen dopamin varje gång vi gör något bra, något som gör att vi överlever eller att vi fortplantar oss. Det är inte underligt att vi njuter av god mat, förälskelse och inte minst sex. Men den mänskliga hjärnan är komplex och människan, liksom många primater, är nyfikna och nyfikenheten belönas även den med dopamin. Vi vill gärna veta svaret på gåtor, vi vill uppleva äventyr och många av oss vill gärna ha en mild dos av rädsla i form av film eller bok med jämna mellanrum. Mitt föredrag löper framåt och jag pratar om kärlek och mat och om hur vårt luktsinne fungerar. Jag noterar omedvetet hur sittplatserna framför mig sakta fylls och när de är slut ställer sig människor längst bak och lyssnar. När min tid är slut är området framför scenen fyllt. Jag tackar. Publiken avvaktar en sekund och börjar sedan applådera. I min hjärna frisätts dopamin. Jag njuter. Tack för att ni lyssnade.