Molekylär haiku

Jag fick ett brev från en åländsk författare; vi kan kalla honom J. J berättade att han fängslas av de kemiska formler som pryder marginalerna i min bok Ond Kemi. Som icke-kemist kunde han själv inte tyda deras innebörd men “fann dem vackra och suggestiva, ungefär som små haiku-dikter”.

En haiku är en japansk kortdikt. På originalspråk skrivs en haiku uppifrån och ned och byggs av 17 teckenljud som uttrycker en komplett berättelse. Västerländska haiku består oftast av tre rader med 5 – 7 – 5 stavelser – men andra varianter är givetvis tillåtna. Berättelsen förstärks av ett ord som förmedlar tid och känsla och i varje radbyte förändras diktens stämning. Den perfekta haikun överraskar läsaren då den sista raden sätter de andra två i helt nytt perspektiv.

Liksom en haiku är de kemiska strukturerna tecknade med tjocka penseldrag i svart tusch mot en ljus bakgrund. Estetiken finns där för alla, och för kemisten öppnar sig strukturens berättelse. Varje vinkel bär en osynlig kolatom och möjligen också väteatomer. Molekylens kolskelett bryts av andra grundämnen. O för syre, N för kväve. Molekylens elektroner är ojämnt fördelade. Vissa positioner är rika på elektroner, andra fattiga. Ojämlikheterna skapar spänningar som bara kan lösas genom kemiska reaktioner. Ibland är vägen dit enkel, ibland komplicerad. Alltid intressant.

Linjerna i en molekyl som tetrodotoxin bygger upp en kemisk struktur. I detta fall en molekyl som blockerar de jonkanaler som gör att nerverna kan skicka signaler till kroppens muskler. Effekten börjar som en kittling och när giftet når ut i vävnaden förlamas muskler och andningen upphör. Den japanska specialiteten fugu – blåsfisk – innehåller små mängder tetrodotoxin. Fuguälskaren njuter av spänningen. Att leka med döden. En svag kittling på tungan. Felaktigt uppskuren är det inte längre en lek.

förväntan kittlar
fugu i kylig gryning
sedan – bara natt